.

Läste en blogg som Mathilda Eriksson skrev om självförtroende, mycket bra sagt.

Learn from yesterday, live for today, hope for tomorrw.

"Klockren", det är så man ska leva, så varför gör jag inte det? Jo, jag ska, jag börjar imorgon. :)

Bye

Nu är det lilla livet på bättringsvägen (hoppas jag), var nere i Kalmar idag och köpte batteriet till min kära mc, så nu står det på laddning över natten sen hoppas jag att den är i god vigör imorgon. Då jäklar ska jag köra så hjälmen flyger ;)

Idag blev det tro det eller ej, gräsmattan som fick min fulla uppmärksamhet. När jag kommit hem från Kalmar så tog jag lite "java" och en treo (utvecklade en ganska kraftig huvudvärk under morgonen), sen tog jag det lugnt nån timme ungefär. Huvudvärken försvann och gräsklipparen åkte fram. Så nu under kvällsolen har jag bara njutit av att klippa gräset, det är lite som meditation för mig. Jag går där i mina egna tankar och allmänt njuter av dagen, härligt. En tanke som dök upp och jag ältade lite är varför säger man alltid (snarare oftast) jag håller tummarna...? Hjälper det verkligen? En del säger att man endast ska hålle en tumme, men min erfarenhet är att hålla vare sig en eller två tummar hjälper inte ett smack. Har det betydelse hur länge man håller dom eller har det betydelse när på dygnet man håller dom? Ja, sånt här totalt ointressanta tankar kan med jämna mellanrum dyka upp exempelvis när jag klipper gräsmattan :)

I morgon blir det jobb 07:00 - 15:00, sen ska jag ta mig in till stan och kolla på "fordonsträffen" kl 18:00, jag tycker det är kul att gå runt och kolla bilar, en del finare än andra. Kanske tar jag mig en fika på stan, det har jag inte gjort på ungefär 2 år nu, så det kan ju bli intressant. Undrar hur man gör? :D

Bye 

Jag har inget liv, det kan jag inte ha just nu för jag sitter ju för fan här hela tiden och skriver om de mest obetydliga saker som hänt. Hade jag haft ett liv så hade jag inte skrivit här. Jag skriver, tro det eller ej, en dagbok, där skrivs det mer ska tilläggas men inget som jag delar med mig av, det är kärnpunkten av mig som skrivs i den boken. Ja, jag skriver i bok för då är jag säker på att jag kan förstöra den om någon får nys om den och skulle vilja läsa den. Det känns dock ändå ganska skönt att få "skriva av sig" men jämna mellanrum, kanske inte så här jäkla ofta som det har skett de senaste dagarna, men ändå. För jag har insett att många gånger när man är mitt upp i en händelse och saker och ting sker med snabba ryck, och jag skriver om det, så kan jag om jag läser om det senare, inse att det kanske inte var så farligt, eller jag skulle ha gjort si och så här. På så vis (har jag fått för mig) kan jag bli bättre nästa gång något liknande händer. Så summa sumarum, jag har ett liv, eftersom detta som jag skriver nu kan jag lära av senare :) Klart godkänd ursäkt fick jag serverat på ett silverfat. Härligt.

Bye

Har nu kommit hem från jobbet och tankar börjar snurra (som vanligt, med andra ord). När man som jag bor själv så tänker man väldigt mycket på i princip allt. Ofta är det positiva saker man tänker på men även konstiga tankar dyker upp med jämna mellanrum. I fredags jobbade jag ju som jag skrev nedan men det är en annan sak som hände den dagen, jag har inte tänkt på det förrän nu. Det kommer en kille några gånger i veckan och levererar lite saker till oss. Denna kille är mycket trevlig, mysig och rolig framför allt. Första gången jag träffade denna kille, så säger han att han är en riktig "sucker" för kramar, och jag talar om för honom att det törs jag inte, för jag känner honom inte. Detta resulterade i att många veckor senare var jag i ett ärende på stan och möter honom varav han säger -"nu känner du väl mig, så nu kan jag väl få min kram" och visst fick han det. Och det har då inneburit att de sista två gångerna (mångar veckor efter första kramen) han kommit så har jag med glimten i ögat sagt - "jaha, och när ska jag få en kram då?" Vilket jag självklart får av honom, och det är faktiskt på jobbet. Jag känner en viss kontakt med honom mycket för att jag känner att jag är på samma våglängd som han, jag tycker lika, har upplevt liknande saker, och blivit drabbad av samma elände som han. Då känns det extra mysigt att just krama honom. Anledningen till att jag skriver detta är att under de senaste 2 åren så har jag själv blivit en stor kram-Fia. Jag kramar folk till höger och vänster, många av mina arbetskamrater - tjejer och killar - kramas ofta och det, ensamstående som jag är, uppskattas och är otroligt mysigt. Tankarna kring detta tror jag är att människan är en mycket social varelse, vi mår helt enkelt bra av kroppskontakt, i allafall jag. Grunden till denna tanke är också att människan överlever inte utan någon som helst kroppskontakt.

Min dotter och jag kramas otroligt mycket, vi är kroppskontaktmänniskor. Ibland när hon kommer och hälsar på så blir hon lite som när hon var barn, hon kryper upp riktigt nära mig och blir riktigt kramig, så där kan vi sitta i många minuter och bara mysa, helt underbart, ska tilläggas. Att även vuxna barn behöver få och ge kramar, och min dotter framför allt har inga som helst problem att ge mig en kram och oftast när jag behöver det som mest. Ska även tilläggas att min före detta man och jag kramas nästan alltid när vi träffas och skiljs. 

Hmmm, det får nog räcka med denna fundering för ikväll. Nu ska det bli lite "java" och sen ska jag säga "hej" till kudden.

Bye

Än en gång finner jag mig att dra up på tiden så att jag inte kan, även om jag skulle vilja och har ambition att vilja, göra det som behövs för att inte huset mer eller mindre ska se ut som ett slagfält. Under morgonen nu har jag pimplat "java" och försökt bygga upp en känsla som åtminstone kan liknas - ambition. Men icke. Jag tänker på det, ser mig omkring, mår dåligt av att det ser ut som det gör, känner känslan hur det skulle vara om det var städat och undanplockat, hur bra jag skulle må och hur bra det faktiskt skulle vara om jag fick iordning på skiten för nästa dag då jag trogligtvis vaknar tidigare och är det då fint väder så kan jag ju ut och åka mc. Men inte ens alla dessa "bra" skäl att komma igång så hjälper det inte.

På tal om mc föresten, jag har inte åkt mc nu på ett tag mycket för att han är så svårstartad, eftersom jag är en stor gröngöling angående den tekniska biten på mc, har jag låtit den stå och "vila" sig i garaget. Självklart har jag ju underhållsladdaren inkopplad utifall att jag få pippi på att ut och köra. Hur eller hur så har jag under denna tid mc:n vilat, haft diverse kontakt med folk som kan det här med mc. Så igår fick jag svaret som får mig att börja agera i riktningen att få köra min mc utan problem. Jag tog kontakt med en mycket kär gammal vän, och frågade honom om vad som skulle kunna tänkas göra så att min mc får ner sin feber och "hjärtat" kommer igång. Slutsatsen han gav var att ett batteribyte är på sin plats. Denna vän påpekade att han inte kan det här med mc och jag höll på att sätta i halsen. Alltså vi pratar om en man som mer eller mindre har fötts med en mc. Så mycket riktigt ringde jag till Honda i Kalmar och beställde ett mc batteri vilket jag ska hämta nu på tisdag då jag är ledig från jobbet. Sen hoppas jag att jag kan bli en riktig mc nörd, vilket innebär att jag hellre tar mc:n än bilen i alla lägen. Då ska jag nästa gång jag är ledig från jobbet åka till en annan mycket kär gammal vän i Emmaboda. Jag lovade denna vän att visa upp min hoj redan förra året, så då kan det ju vara dags att göra det innan säsongen tar slut.

Håll till godo, en inte så fullt snygg bild på sjuklingen :)

Bye

Fast egentligen så var det igår. I förrgår ringer jobbet och frågar om jag kan jobba 07:45 - 17:00, självklart. Men vem tar då min tid 14:00 - 22:30? Det löser vi imorgon. Jaha, så det var och masa sig ur sängen - som vanligt lika vigt som en flodhäst på land - sätta på "java", duscha och försöka få kroppens alla delar att åtminstone försöka att samarbeta på ett schysst sätt. Sonen dyker upp hemma vid ca 06:00, har varit i stan och skulle sova hos tjejen men hon snodde täcket hela tiden så han blev irriterad och åkte hem för att sova, home sweet home. Packar ihop mina pinaler och drar iväg.

Väl på jobbet så flyter det på med kaos för att kryddas lite med mera kaos. En ganska vanlig fredag alltså, nästan. Det var skolavslutning, fint väder - relativt - och fredag. Kunder handlar som om de hade samma ekonomi som Warren Buffet? (jag tror det stavas så). På förmiddagen träffar jag Anette och erbjuder mig att vara kvar mitt skift också om de får problem att hitta folk, så länge jag fick en rimlig rast (1 timme) någon gång på kvällen. Mycket riktigt, folket gick inte att uppbringa så jag stannade snällt kvar. Vid lunch ungefär känner jag att jag har ca 100 saker att hinna med för att bli klar för morgondagens personal, men som ett under och helt fantastiska medarbetare som jobbar och står i för kung och fosterland, så lyckas jag med ganska små marginaler att bli färdig med allt som skulle göras och samtidigt hade hyfsad kontroll på flödet av kunder i kassa. Kan lugnt säga att jag är dock väldigt stolt över min prestation igår. Hjärnan kan liknas att åka vattenskidor på sirap, för segare aktivitet "där uppe" får man leta efter.
Väl hemma så hann jag i princip, ta av mig skorna, borsta tänderna och klä av mig, har dock inget minne hur jag fick av mig strumporna, troligtvis hade min hjärna somnat då.

Så idag sov jag till 10. Väldigt ovanligt för att vara mig. Så nu sitter jag här och dricker kaffe och berättar årets mest ointressanta händelse för alla utom mig.

Bye

Har precis läst min dotters blogg om "lite kvällsinsikt", hon är helt fantastisk att uttrycka sig på ett roligt men kärnfullt sätt. Jag känner igen mig så mycket när hennes filosofiska sida kommer över henne, för många av de funderingar och tankar hon har om livet i största allmänhet har jag haft och har kvar än idag. Skulle det bli tal och att skriva om bibeln i modern fattning så vore min dotter den mest lämpade kandidaten, hon skulle skriva den så att den skulle bli en hit redan första dagen. Kära dotter, du är klart "klockren" i dina skriverier.

Jag är ledig idag, håller just nu på med skärmtaket utanför ytterdörren, tänkte att det kan vara bra att få taket på plats innan regn och snö kommer till hösten. Ja, jag påstår inte att jag jobbar i snabb takt, men väldigt sakta och säkert kommer jag successivt till saker som behövs göras. Jag skyller lite på jobb i det här läget. Jobbar man så mycket och intensivt så finns inte de resurser jag behöver för att starta upp större projekt när jag är ledig. Gårdagens insats måste jag ändå vara stolt över. Stängning i "förbutiken" kräver planering och kontroll, och det tyckte jag att jag hade igår. Jag hann med allt utom en grej. Förut så har jag i princip stressat så till den milda grad att jag knappt vet vad jag heter för att hinna med allt jag ska inför stängning, så framstegen har visat sig nu efter ungefär 8:de gången.

Nu ska jag ta "java" och fortsätta med mitt skärmtak, kanske kommer det en bild på det. Jag vet att jag skrivit om att lägga in bilder förrut och det blir inte, men skam den som ger sig. Ha tålamod med mig gott folk.

Bye

Vaknar med ett ryck, kastar mig över på andra sidan sängen och tittar på klockan. Ser inte mer än att jag håller i mobilen, ögonen är fullständigt nyvakna och jag får inte in fokus på ögonen för att se tiden. Trevar efter mina glasögon och när jag väl fått på mig dom så ser jag att klockan är 07:25 - faaaaan - men vänta lite, ja just det, jag börjar ju inte förrän kl 15 idag, puuh. Jag bokstavligt hatar och vakna upp i tron att jag försovit mig.
För det första så rusar "pumpen" till högvarv, ögonen fungerar inte på mornarna, kroppen protesterar i alla leder och muskler - känns alltid som om man är en elefant på ett nålshuvud till och med i sängen.

Nåväl, nu har jag ju vaknat och drar upp rullgardinen och ser att det är helt underbart ute, solen lyser och nästan ingen vind, ahhh. ljuva sommar. Tar klumpigt på mig en t-shirt och strumpor och stapplar ner till köket för dagens första kopp kaffe. Det luktar nyduschat när jag kommer ner och jag blir lite glad för jag antar att sonen blivit inringd till Maxi för jobb idag, lyckan bygger på och energin ökar successivt. Jag tar mig en kopp kaffe och börjar i mitt stilla sinne planera vad jag ska göra nu innan jag åker till jobbet. Då hör jag sonens bil???? Han parkerar och kommer gående på grusgången - "- jag trodde du hade blivit inringd för jobb idag", "- Näe, jag körde hem tjejen precis", "- har du varit vaken hela natten?", "- Ja, vi har snackat och tittat på film" "- Jaha, då går du och sover nu då?" "- Japp, gonatt" Hur orkar dom, tonåringarna? Jag går in till mig och tar mig en kopp kaffe till, sen ska jag börja pula i trädgården.

Bye

Visst är den fin gott folk. Min nya design gjord av inte mindre än experten "Dotter". Hon är en hejare på att göra snygga bloggdesigner. Dotter ringde mig häromdagen och hade kommit igång med sin egen blogg. Hon undrade om hon skulle göra om min - självklart. Så det här är resultatet, så snygg. Vill ni se dotters blogg så se i menyn till höger och klicka på dotters blogg. Bye

Ja, så var det äntligen dags för sonen att ta sin student. Ca 1 veckas förberedelser med funderingar om vad som skall serveras, vilken bil, vem kör, när, tider, mat inköp och hej å hå. Jag blir trött bara att tänka på det så här i efterhand.

Det börjar på fredag morgon, sonen duschar och sätter på sig sin kostym, åhhhh, vad fin han blir, min lilla pojke har blivit stor, tårarna som vill visa sig pressar jag ner lite fint. Sen körning in till skolan och lämnar av pojken med kommentaren, -"vad fin du är", -"jag är så stolt". Sen full gas till Maxi för att handla in det sista till grillningen senare på eftermiddagen. Hem i full galopp? Gas? Gör de sista förberedelserna för kvällen och hämtar en såg och går ut på björkjakt. Det är ett konstigt fenomen, när man inte letar ser man det överallt, men så fort man letar så finns det fan inte. Efter mycket sökande ser jag tre små björkar som passar perfekt, jag bjuder in de små liven att delta i festligheterna och de tackar inte nej. Jag klär upp dem fint med ballonger och flaggor, ahh, vad vackert.

Nu kommer "pappa", dotter och sambo, jag kastar mig in i duschen och klär om på ett nafs, dotter fixar sin mamma en mycket fin frisyr så jag känner mig lite som Julia Roberts. Sen tar vi dotters bil in till "utspringet", där står vi i solskenet, med saker i överflöd att kunna hänga om sonens hals. Vi fotograferar varandra och skylten där det står "Mikael FP09B" med en tuff bild på honom som vi tog när han sprungit victorialoppet på öland. Sen kommer alla små liven ut från skolan, orkestern spelar och alla anhöriga skriker ett fyrfaldigt hurra på studenten. Sen kom sonen till oss och kramkalas, tårar och skratt, blandat med fotografering och öldrickande avlöste varandra. Efter ca 10 minuter samlas alla studenter och går cortege ner till brädholmen för att åka cortege genom stan. Familjen går till centrum och väntar på att få se sonen på ett av cortegen. Sent om sider kommer dom, polisbil med blinkande blåljus kör först sen kommer resten. Det är ett enormt ös i varje "åk" den ena värre än den andra. När vi fotograferat det vi ville ha och cortegen gått förbi oss två gånger, kommer det lite regn, vi går bort till bilen och får sms att vi ska hämta sonen på brädholmen.

På vägen hem får dotters bil fullständigt idiotslaget och börjar koka. Vi får stå på sidan om vägen i ca 30 minuter innan vi lycks få ner temperaturen tillräckligt för att fylla på vatten. Väl hemma börjar grillningen, pojkvännen blir utsedd grillmästare och vi andra skålar i champagne och hyllar sonen för att nu var äntligen skolan slut. Det blir mycket prat, presentutdelning. Sonen fick - förutom bilen, som vi köpt ca 14 dagar innan - en gps och lite rummelpengar av mor och far. Av dotter och sambo fick han en jättefin klocka och en hållare för mobilen i bilen.

Kvällen flyter på med mer jävla dricka, prat, dans, och skoj. Kl 20:30 ungefär ska sonen fortsätta att festa med kompisar i stan, pappa kör in honom och dotter samt sambo städar undan och förbereder sig på att åka hem till Nybro med pappa. Med extremt mixade känslosvallningar så slutar kvällen i lämplig tid, och jag får gå och lägga mig vid 21:30. Mycket trevlig dag, men en stor njutning när jag får gå till sängs och sova, åldern gör sig definitivt påmind.

Bye, Här är en bild på son på sin studentdag. På denna bild bara en liten tendens till "rund under föttena" :)

Vaknar ganska ofta med spänningshuvudvärk, det känns från pannan över huvudet genom nacken och ända ner till skulderbladen. Så idag tog jag ett initiativ som jag vet gör djävligt ont men försöker inbilla mig att det kanske hjälper i längden - jag la mig på spikmattan - far ända in i helvetet och tillbaka, så kan jag nog beskriva hur det kändes. Varför utsätter jag mig för denna tortyr, jo, kanske för att slippa knapra treo var och varannan morgon.
Självklart är jag ju en fegis och har på mig en t-shirt och lägger mig ner på detta tortyrredskap, det gör "lite" ont men jag känner ingen större förändring i huvudet, hmmm. Ska jag våga testa utan t-shirt? Man lever ju bara en gång, so why not. Jag tar av t-shirten och sakta lägger mig över spikmattan - åååhhh, dra ända....... fy farao vad det smärtade, jag kämpar med att kontrollera kroppens desperata försök att slänga sig av spikmattan. När jag lyckats få kroppen att stanna kvar är jag mer spänd än en fiolsträng, försöker intensivt att andas lugnt samtidigt känns det som om någon skär små snitt över hela ryggtavlan och inte nog med det häller lite salt blandat med sprit i såren. Det tar mig ungefär 5 minuter att övertala mig själv att successivt slappna av, och då som först känns det som om någon djävul sätter eld på ryggen oxå, vilket är lite skrämmande, hur i hela världen kan en sån hetta uppstå av sådan smärta? Nåväl, jag överlever och inbillar mig att om det gör så här ont med brinnande hetta så kanske det gör nytta i längden, så nu har jag bestämt mig för att försöka lägga mig på detta tortyrredskap åtminstone 2-3 ggr i veckan, om inte annat så blir jag fruktansvärt härdad på ryggen. Om inte annat så försvinner fokus från huvudvärken till smärtan i ryggen. Ska tilläggas att det nu är ungefär en timme sen jag gjorde det och det ömmar fortfarande på ryggtavlan. :( Fast huvudvärken är borta :)

Bye

Ja, idag har jag haft järnkoll på jobbet, i allafall kändes det så. Lyckades bli färdig med mina arbetsuppgifter på ca 1 timme och sen var det dags att öppna mer eller mindre. Dagen flöt på relativt smidigt, jag skriver relativt för det skulle kunna gått smidigare ändå tycker jag. En del kunder fick faktiskt stå och vänta och det är aldrig bra. Runt ett snåret får jag reda på att min "avlösare" är sjuk och kan inte komma och då blir det ju helt plötsligt lite tajt om tid och fixa med en del arbetsuppgifter för att "inhopparen" skall klara av resten av dagen.

Blev drabbad av något konstigt i dag. Jag försöker be en person om ursäkt för mitt burdusa tillvägagångssätt, och tro det eller ej, personen blir helt knäpp (enligt mig) och talar om för mig att vi har inget att prata om, vad i hela världen är det med folk egentligen? Ska det vara så svårt att be om ursäkt? Och framför allt ta emot en ursäkt? Jag blev som ett stort frågetecken, ska nämnas att det var varken en kund eller en kollega. Så nu sitter jag här helt förbryllad över vad som hände, innebär detta att personen mådde dåligt, vaknat på fel sida, stressigt på jobbet eller annat? Jag blir inte klok på sådant beteende, är detta vanligt förekommande eller är det endast jag som har blivit drabbad av en sådan konstig prick? Det dumma är att jag ältar ju fram och tillbaka på detta ett gäng timmar efteråt, för jag vill veta om jag sa det på rätt sätt? skulle jag formulerat det annorlunda? Tolkade personen mitt kroppspråk fel eller tolkade jag den personens kroppsspråk fel? Jag vet att jag lär av varje möte men ibland skulle jag vilja lära mig innan sånt här händer. Men hur lär man sig att hantera sådant utan att drabbas av det?

Bye

En ovanlig dag kan se ut så här. Vaknar av ett sms från mitt jobb - "kan du komma in en timme tidigare idag, jag skulle vilja prata med dig". Kalla kårar i hela ryggraden, nervositeten ökar och morgontröttheten försvann så fort jag läst färdigt. Vad är det som hänt? Har jag gjort fel? Kommer jag bli uppsagd? Frågorna staplas i huvudet och oron stiger för varje minut. Självklart kan jag inte ta det speciellt lugnt utan mer eller mindre förbereder jag mig för att åka till jobbet, direkt när jag klivit upp. Jag var där ca 1½ timme före min tid, går in till min chef och sätter mig med hjärtklappning och svetten lackar. Hon börjar med att säga "Det här går inte, du måste få rätt prioritering på det du ska göra" Jag blir som ett stort frågetecken men självklart så lättar ju nervositeten och vi pratar igenom min prioritetslista jämfört med hennes prioritetslista. Väl utrett och en fin kommentar "jag har inte gett upp hoppet på dig än" och ett leende så inser jag att jag jagat upp mig i onödan. Men vad fan ska man annars tänka när man vaknar med ett sånt sms i telefonen? Självklart så tog jag tag i mig själv och pratade lite med mina kollegor om att de får gärna komma med tips och trix för att det ska gå lite snabbare med vissa saker som måste göras.
Efter detta lilla möte går jag ner och tar tag i mitt jobb och får undan allt relativt snabbt. Kvällen flyter på ganska bra och jag har koll på det mesta. Så nu är de friska tag som gäller hädanefter. Jag har precis kommit hem och satt på lite kaffe, måste ha lite "java" innan jag går och lägger mig. Ska jobba i morgon men är ledig i helgen, hoppas det blir fint väder så jag kan vara i trädgården och kanske ta mig en tur med mc:n. Nu är kaffet färdigt och jag ska stänga ner min dator för kvällen.

Bye

Men vad i hela världen händer? Vaknar och tittar ut och det är precis jävla vitt på backen, det är för guds skull påsk, då ska det inte ligga snö på backen, fan vad dystert. Hade i min vildaste fantasi planerat att åka lite mc nu i helgen men det verkar som om jag får vänta en bra stund till för vintern vill ju tydligen stanna kvar längre.

Långfredagen jobbade jag 7-15, och jag var som en trasa när jag kom hem. Jag tror mer eller mindre på att alla i stan fick för sig att alla skulle handla på skärtorsdagen vilket resulterade i att varenda kotte kom på långfredagen. Vi fick ligga i ordentligt för att kunderna inte skulle behöva stå i kö alltför länge, men det var svårt ibland, inte nog med det så gick brandlarmet på förmiddagen och då ska jag se till att både personal och kunder kommer ut från butiken. Precis när ca 80% av kunderna kommit ut får jag samtalet man aldrig vill få i dom lägena, falskt alarm. SUCK. Då var det bara att be kunderna välkommna in igen och stressa runt som en dåre för att kunderna skulle bli nöjda. Väl hemkommen på eftermiddagen lagade jag mat till son och mig, sen slocknade jag i soffan, vaknade till lite mellan varven för att inse att jag inte orkade vara vaken speciellt länge, så jag släckte ner och gick och la mig.

Idag var det ganska behagligt att jobba, jag lyckades med inte alltför stor möda att dels hinna med det jag ska göra men också hann med att rensa undan gammalt "skräp" som låg och väntade, känner mig mycket nöjd med min insats idag. Fick ett tillfälligt "lyckorus" när jag kom hem, jag får det ganska ofta nu för tiden. Ett "lyckorus" är mer eller mindre en lyckokänsla över livet, vad jag har och inte har, var jag är, vart jag kommit och vart jag är på väg, det är en underbar känsla, och underbarast av allt, den kommer oftare och oftare. HÄRLIGT. Kan livet bli bättre? rent generellt alltså? Visst, svackor finns men hur ska man uppskatta det man har om man aldrig har svackor att jämföra med?

Bye

Ja, idag är jag ledig. Tog mig en rejäl sovmorgon vaknade 07:16 gick upp en sväng och gick och la mig igen, härligt att kunna göra det. Påsken jobbar jag fredag till måndag, det gör inte mig något för jag hade inte planerat något inför påskhelgen ändå och ganska "goa" pengar blir det ju en sån helg. Har byggt upp ett lager av papper som skall sorteras in i pärmar, det är konstigt att jag inte kan göra det med en gång utan jag väntar heller och gnäller sedan att jag får lägga för mycket tid till att rensa undan alla papper. Jag tror att jag trivs när man fyskiskt "ser" att det blir undanröjt, skrivbordet, köksbordet, trappan och sybordet blir rensat. Om jag rensar undan efterhand så blir det ju inte synligt att jag rensat, konstig inställning kan tyckas men det är enda förklaringen jag har för detta beteende.

Tänkte ge mig ut på en mc sväng idag men inser att jag måste göra annat också när jag är ledig. Så nu sitter jag här och försöker med alla medel att undvika ta tag i sakerna, vilket inte är så smart men när i hela världen ska jag isåfall skriva här ;) Så för att undvika att sätta igång med saker jag borde göra ska jag nu gå och sätta på mig en kopp kaffe och filosofera över varför jag är som jag är. Vem vet jag kanske lyckas att undvika att göra något överhuvudtaget idag. :)

Bye

Nu har "andan" fallit på igen. Det går väldigt lång tid mellan varven. Nu sist nämnde jag mc och tro det eller ej, men jag fick mitt mc kort efter andra uppkörningen. Ska tilläggas att min nervositet var uppskruvad till max och skakningarna var värre än någonsin. Men uppmuntrande ord från han som skulle bedöma mig och lite positiva ord från Inge så lyckades jag åtminstone att inte ge upp, utan fortsatte med ginglig "krypkörning", svetten lackade och hjärnan var helt blank. Högfarten missade jag att hålla in kopplingen - ja, det är fan inte lätt att göra de mest grundläggande sakerna när hjärnan inte är närvarande över huvudtaget - som resulterade i motorstopp. Jag fick en chans till och lyckades faktiskt få kroppen och hjärnan att samarbeta "lite" så jag fick stopp på mc:n utan att för den skull få stopp på motorn. Trafikkörningen var lite bättre, men den kunde varit mycket bättre, herregud, jag har ju kört bil i över 20 år så trafikregler och annat har jag i ryggmärgen. Men det syntes inte ett spår av den erfarenheten den gången. Efter en färd på ca 15 minuter i diverse trafikkörning så fick jag ett godkännande från min uppkörningslärare, jag blev så lycklig att jag slängde mig om halsen på den stackaren och grät samtidigt som jag tackade honom. Sen fortsatte jag att tjuta som en baby och kramade allt och alla som fanns i min närhet, bara för att jag var så lycklig att jag efter stor möda lyckades få mitt mc-kort. Skulle jag idag få välja mellan att torteras eller ta mc-kort en gång till så väljer jag definitivt tortering. Jag hoppas att jag aldrig behöver genomlida denna psykiska mardrömmen att göra en uppkörning på mc igen. Lycklig är jag dock för jag har nu kört min "guling" ett par gånger när vädret har tillåtit det och jag bara älskar det. Friheten som många mc-förare pratar om går egentligen inte att beskriva med ord för det finns inga ord för den känslan jag har då jag sätter mig på mc:n och drar iväg.

Bye