.

Det gäller väl många människor antar jag, att lönen kommer in på kontot för att dagarna efter försvinna till diverse företag som anser att dom behöver dessa pengar mer än jag själv. Visst en viss tillfredsställelse infinner sig när man vet att alla jävla bolag och företag har fått sitt och jag själv har så jag åtminstone kan äta och röka en månad till. Ja, ja, rökandet är ju faktiskt eget val, summan av alla laster är konstant var det en god vän som sa till mig för många år sen och jag håller med honom. Om jag inte röker då kanske jag blir en friskis-människa, som håller igång, äter rätt och sover 8 timmar om dygnet, men vad är spänningen med det? 

 

 

Bye

 

Jobbade igårkväll. När jag kom hem tog jag mig en kopp kaffe och tittade lite på film. Gick och la mig ca 00:30. När jag börjar falla i djup sömn vaknar jag till av att det smäller på nedervåningen eller rättare sagt det "kraschar" till. Jag orkar inte bry mig utan tänker i mitt stilla sinne att det är nog katten som hittat något tungt att leka med. Nu på morgonen går jag ner och får se vad katten "lekt" med, jo, det är en av mina två ljuslyktor på hög fot som den jävla hårbollen fått för sig att leka med. Det ligger glassplitter överallt i vardagsrummet, inte att han har lekt med dessa glasbitar, men faller en glaslykta så sprider sig bitarna ganska rejält. Jag svor över katten och började plocka bitar med dammsugning som följd. Det är inte det första jag vill göra en söndagsmorgon ska tilläggas. Det som gör mig lite ledsen är att jag fick dessa ljuslyktor av min dotter och hennes sambo som present för ett par år sen.

 

Bye

 

Jaha, nu ska man försöka hitta tillbaka till livet. Jag, sonen och flicka åkte ner till dotter i Nybro i onsdagskväll. Det var den mest udda onsdag jag varit med om på länge. Vi blev bjudna på mat när vi kom fram och inte nog med det så blev vi även bjudna på lite alkoholhaltiga drycker och det, så här med facit i hand var inte så lite. Vi spelade spel och för första gången så har jag prövat på att spela twister. Hmmm, kanske inte det mest lämpliga spelet för mig då jag börjar närma mig 50-år. Varenda led i kroppen protesterarde oroväckande högt för varje färgglad "plupp" jag skulle förflytta mina händer eller fötter. Fast tonåringarna hade inga problem med detta och verkade inte ett dugg ororade över att vänster hand helt plötsligt kunde sättas på utsidan av höger fot med armen bakom ryggen??? Ja, gott folk, det kanske inte låter så farligt men ett gummiband hade inte kunnat snurra ihop sig så mycket som dessa tonåringar kunde, helt otroligt. Vid kl 04:00 på torsdagsmorgonen orkade vare sig min kropp eller psyke att vara vaken längre och jag gick och la mig. Tonåringarna däremot fortsatte att ha kul (tror jag ;) ) fram till 08:00-tiden sen spred sig lugnet över lägenheten. Senare på torsdagen så var vi kvar en bra stund hos dotter för att senare åka och hälsa på "pappa". Där blev det "filmtajm" med egna inspelade filmsnuttar på barnen när det var små, både när det lärde sig att åka skridskor, cykla och åka rollerblades. Det är kul att se sådant så många år senare då minnena tar över för en kort stund. Vid halv nio på kvällen bestämde vi oss för att det var dags att åka hem till Etzio.

 

Nu är det som sagt fredag och jag sitter och funderar över livet som vanligt. Hur många människor man mött och tagit farväl av, under åren. En del av dessa farväl har varit mer smärtsamma än andra, och en del av dom har varit nödvändiga att både möta och ta farväl av, mycket för att jag själv inser att jag stagnerar eller fått fel inriktning i min utveckling som människa. Låter det luddigt? Ja, det är luddigt för alla som läser men är så fruktansvärt uppenbart och tydligt för mig själv. En sak har jag lärt mig av mina möten, och det är att senare kommer jag underfund med vad det var jag skulle lära genom mötet med just den människan. För mig betyder det ändå mycket även att jag inte tycker om vissa av dessa farväl jag tvingat mig sjäv till.

 

 

Bye

 

 

 

 

 

 

 

Hittade ett anteckningsblock häromdagen och hittade lite för mig intressanta funderingar och frågeställningar:

• Genetisk alkoholism? Om man nu är så medveten om riksken för alkohol genom arvet, hur kommer det sig då att man ändå tar till det?
• Meditation i vardagen som vetenskapligt bevisad metod att "må bättre" fysiskt och psykiskt?
• Närsfär har vi alla. Vilket avstånd var och en har kan variera från en till en annan, varför? Jämför man med större städer och landsbygd kan närsfären skilja sig markant, har det med barndomen att göra då?
• Varför är det så tabu med kramar? Hur kommer det sig att man dels inte får säga "jag vill ha en kram" och man får inte ge eller ta emot kramar utan anledning, utan att misstänkas för otrohet eller annat?
• Då man har svårt att förklara objektivt och logiskt skyller man på barndomen då?

Stagnerat är ett bra ord - tror jag - för att sammanfatta mitt liv just nu. Vet inte varför jag inte kan komma till skott med någonting nu för tiden, jag får ha fullt fokus för att överhuvudtaget klara av vardagliga saker. På morgonen då jag vaknar är jag alltid (nästan) full av ambition att fixa och dona med något, för att så fort jag tagit den första koppen kaffe så rinner all motivation ur mig. Jag kan finna mig själv att upptäcka att klockan helt plötsligt är sju på kvällen eller ännu värre, som nu då jag upptäcker att klockan redan är 21:30. Dagarna flyter in i varandra och det enda jag gör mer eller mindre är att jobba och sova. Vad är det för mening med det? 

 

Jag hade en vän nyligen som visade sig inte var en "ärlig" vän, så besvikelsen var ett faktum. Hur kommer det sig att vänner får för sig att luras på ett eller annat sätt. Säger en sak men gör tvärtom, varför???? Det som gör mig mest förbannad är att jag offrar så mycket energi i onödan. Jag har vare sig tid eller den energin att lägga på människor som utger sig för att vara något dom inte är. Och varför gör man så, jag bara undrar. Jag önskar jag kunde "läsa" av människor snabbare än jag gör idag. Bara en tanke.

 

Bye

En vanlig tisdag då jag är ledig. Vaknade som vanligt innan 07:00 men bestämde mig direkt att jag skulle somna om och ta mig en rejäl sovmorgon, så nästa gång jag slog upp ögonen var kl 09:00. Som jag skrev i förra inlägget så tar jag och betar av dag för dag. Det är inte så att jag känner att jag blir stärkt av att leva så här men på något sätt böjer man sig för verkligheten, går det inte att förändra något så accepterar man det bara. Självklart räknar jag ner dagarna till lön men jag lider inte just nu av pengabekymmer, en god vän lånade mig lite skrammel så jag klarar att köpa mat för denna månad med, till sonens glädje.

 

Min dotter ringde och berättade att även hon har blivit drabbad av otur på otur, och kände väl att modet började svikta på henne med. Det är inte lätt när moder jord eller universum bestämmer sig för att det är något man ska lära av allt som trillar över en. Många gånger inser man vad det är man ska lära långt senare men det är oftast ingen tröst när man är mitt i "smeten" så att säga. Som mamma vill man inget annat än att ta över alla bekymmer som trillar över ens barn, men jag har insett för länge sedan att det är omöjligt. Men jag försöker alltid att lyssna och ge förslag och resten är upp till dom själva, vilket dom oftast löser galant själva.

 

Bye