.

I torsdagskväll ringer min kära dotter och förmedlar helt abrupt - "mamma, jag har förlovat mig". Svaret blev ungefär så här - "men, va, hur, när, men gud, näe, åh jisses, uh". Andra svaret blev - "åhhh, men gud vad gulligt, vad lycklig jag blir, älskade barn, min lilla flicka det var ju bara för ett par veckor sen du sprang här hemma och lekte med dina osynliga hästar. Sen kommer glädjetårar och dotter frågar förvånat "men mamma, gråter du?". "ja, men jag är inte ledsen jag är bara så glad och lycklig, jag tycker ni är sååå gulliga, snyft". Känslostormen inne i kroppen var hyper-maxad och känslorna svallade över på alla breddgrader. Hur kan man bli så lycklig och glad så att tårarna sprutar åt alla håll? Tydligen så kan jag det, jag skyller på att ju äldre jag blir desto känslosammare har jag blivit. Jag ser på något konstigt vis bilder i huvudet på tiden som varit och tiden som komma ska. Men visst är det underbart att min lilla flicka har förlovat sig.

 

Bye