.

Känner mig helt tom och ihålig just nu. Vet egentligen inte varför jag skriver om den känslan här. Det är ju inte så att det hjälper precis, eller gör det? När jag tittar igenom vad jag skrivit här på bloggen så kan jag känna känslan jag hade vid tillfället jag skrev. Det kanske är därför jag skriver här för att få känslan i skrift. Att kunna påminna mig långt senare vad jag kände och hur jag eventuellt gick vidare. Jag känner inte att jag är arg, besviken, glad. ledsen eller någon annan känsla som används flitigt av mig själv utan det är ordet ihålig, som bäst beskriver det jag befinner mig i. Vet faktiskt inte om det är en känsla i den bemärkelsen. Dagarna har inte blivit som jag tänkt, utan dagarna bara passerar mig. Utan att veta om det så är det helt plötsligt dags att sova. Jag har ambitionen att göra och planerar varje morgon vad jag har tänkt att pyssla med, men av någon anledning faller allt. Jag blir sittandes i mina tankar mer än någon annanstans. Det är ibland på gränsen till apati, jag vet jag mår bättre om jag gör saker men det blir inte, jag kan inte engagera mig i något Kan finna mig själv bli enormt ledsen för - ja, jag vet faktiskt inte. Tårarna kommer och jag vet inte varför, jag har inget att vara ledsen över, men ändå så kan jag gråta. Funderingar över vad meningen är kommer som ett brev på posten. Jag önskar mig tillbaka ca 1½ år sen, då jag precis slutat på Liljeholmens och börjat jobba på maxi heltid. Då kändes livet meningsfullt, jag såg framåt och kände mycket positivt i mitt liv. Jag hade klippt en del band till människor jag insåg inte var menat att hålla kontakt med och jag knöt nya band med människor jag träffade. Det var en underbar känsla och tid för mig. Men vad hände sen? Vart försvann den känslan och varför? Varför sitter jag i mina tankar större delen av min tid nu? Jag har mycket att vara positiv för men jag hittar inte mig själv riktigt i nuet. Visst korta stunder av medvetenhet i nuet har jag men finner mig allför ofta i dagdrömmeri. Mina drömmar har blivit värre att förstå, det finns ingen koppling längre så som det gjorde för 1½ år sen. Är detta ett tecken på något som händer inom mig? Håller min kropp och själ på att lägga av? Är detta början på slutet? Slutet på vad? Kan man leva i ett känslomässigt vakum? Om "ja", hur länge lyckas man med det innan man ger upp?

 

Bye