Mycket på gång
Det hände en liten grej häromdagen som så här i efterhand kan tyckas rolig. Son och jag busade lite häromdagen, men eftersom sonen är vuxen och jag inte så stark så resulterar det i alla lägen att sonen utan minsta ansträngning "lägger" ner sin mor och småler lite. Man kan jämföra det med Hulken som brottas med Tingeling. Så då bad jag sonen att han kan väl låtsas att jag är stark och "spela" med lite, vilket han gjorde. Problemet var att när jag knuffade till honom så "spelade" han att han fick att stark knuff och ramlade på ytterdörren. Ytterdörren gav vika och sonen ramlade på cementtrappan och slog i armbågen ganska kraftigt. Att ytterdörren gav vika innebär inte att den bara öppnade sig utan den gick faktiskt sönder, hela listen och låsjärnet på listen gick alltså sönder helt. Så vi var tvungna att använda bakdörren ett par dagar innan en hantverkare lagade dörren. Vi kunde inte annat än att småflina både sonen och jag för i princip allt går sönder känns det som. Det räcker med att tänka på något och då går det sönder, hmmm, besynnerligt.
Later
Ibland så...
Nu har "andan" fallit på igen. Det går väldigt lång tid mellan varven. Nu sist nämnde jag mc och tro det eller ej, men jag fick mitt mc kort efter andra uppkörningen. Ska tilläggas att min nervositet var uppskruvad till max och skakningarna var värre än någonsin. Men uppmuntrande ord från han som skulle bedöma mig och lite positiva ord från Inge så lyckades jag åtminstone att inte ge upp, utan fortsatte med ginglig "krypkörning", svetten lackade och hjärnan var helt blank. Högfarten missade jag att hålla in kopplingen - ja, det är fan inte lätt att göra de mest grundläggande sakerna när hjärnan inte är närvarande över huvudtaget - som resulterade i motorstopp. Jag fick en chans till och lyckades faktiskt få kroppen och hjärnan att samarbeta "lite" så jag fick stopp på mc:n utan att för den skull få stopp på motorn. Trafikkörningen var lite bättre, men den kunde varit mycket bättre, herregud, jag har ju kört bil i över 20 år så trafikregler och annat har jag i ryggmärgen. Men det syntes inte ett spår av den erfarenheten den gången. Efter en färd på ca 15 minuter i diverse trafikkörning så fick jag ett godkännande från min uppkörningslärare, jag blev så lycklig att jag slängde mig om halsen på den stackaren och grät samtidigt som jag tackade honom. Sen fortsatte jag att tjuta som en baby och kramade allt och alla som fanns i min närhet, bara för att jag var så lycklig att jag efter stor möda lyckades få mitt mc-kort. Skulle jag idag få välja mellan att torteras eller ta mc-kort en gång till så väljer jag definitivt tortering. Jag hoppas att jag aldrig behöver genomlida denna psykiska mardrömmen att göra en uppkörning på mc igen. Lycklig är jag dock för jag har nu kört min "guling" ett par gånger när vädret har tillåtit det och jag bara älskar det. Friheten som många mc-förare pratar om går egentligen inte att beskriva med ord för det finns inga ord för den känslan jag har då jag sätter mig på mc:n och drar iväg.
Bye
