.

Kunde inte motstå frestelsen att citera djungelboken. Jag har för två dagar lånat en hund av min arbetskamrat, och mycket riktigt så heter han Baloo. Ganska schysst namn på hunden för han är som en stor björn men fruktansvärt snäll. Lite bekymmer är det dock med hans utfall på alla andra djur vi möter på som är lite större än en padda, d v s katt, hund, igelkott, ekorre, hare och kanin, i vissa fall även fågel. Så när vi är ute på promenad i lugn och sansad takt får han totalt idiotslaget så fort han lägger ögonen på något annat levande än människor, han kastar sig fram som en bengalisk tiger med avsikt att ta ihäl allt han möter på, fast med svansen ibland viftande. Hallå, det går inte att se och höras skräckinjagande om svansen går som en propeller därbak. Baloo är egentligen en stadshund, alltså han bor i Oskarshamn och när han är hos mig som ligger lite avsides stan, så verkar det som om han aldrig stött på "insekter" av någon typ. Käftarna smäller titt som tätt och irritationen blir ibland övermäktig och då drar han sig in i huset för att få lite lugn och ro från myggor, flugor, blindingar, getingar och humlor. Problemet är att han lider lite av förföljelsemani, för när han väl lagt sig till ro så inbillar han att det fortfarande är myggor ute att döda honom eller flugor sända att reta honom till döds. Han smäller med käftarna till höger och vänster, sen tittar han på mig som om han ville säga - " Såg du? Vilken attack han gjorde, flugan. Men jag bet ihäl den djävulen." Jag suckar och tittar sorgset på honom och talar om för honom att det fanns ingen fluga utan du inbillar dig. Baloo tittar förolämpat på mig och drar en djup suck han också. Här kommer lite bilder på "björnen". Enjoy.

 

Bye